Ett har kommit, ett har gått

Det har i sanning varit ett händelserikt år som nu tagit sitt slut. Det var mitt femte år med samma underbara kvinna, mitt fjärde som civilingenjörsstudent och, framför allt, mitt första som far. I år har vi äntligen fått ett barn, en underbar dotter, efter många långa år av längtan. Glädjen jag kände då jag först la mina trötta ögon på denna uppenbarelse går egentligen inte att beskriva, men jag ger det ändå ett försök.

Efter tre dygn på förlossningen var Maria mer än slutkörd, och även jag visade vissa tecken på trötthet och, då fick vi äntligen klartecken på att det skulle bli kejsarsnitt, något som borde skett bra mycket tidigare. Till min Marias stora förtret skulle detta ske i vaket tillstånd då riskerna då minimeras för både barn och mor men för en person som lider av en fobi att bli skuren i är det givetvis inget att se fram emot. Varken hon eller jag hade kraft nog att argumentera så hon rullades ner mot operationssalen med en känsla att bli motad mot slakthuset. Jag såg uppgivenhet i hennes trötta ögon och hjälplösheten jag kände var enorm. Jag försökte trösta henne men kände mig helt onödig rabblandes vad jag ansåg vara floskler för att försöka stilla hennes sinne. Väl i operationssalen gick det ganska fort, jag märkte inte ens att de lämnade rummet med vår dotter. Men snart fick jag höra att jag skulle bege mig till rummet bredvid för att hälsa på nytillskottet. Där låg hon. Blodig och dan låg hon sprattlandes på britsen och rengjordes och kontrollerades av personalen. Jag kände hur det hettade till i hjärtetrakten och jag kände att jag log stort när jag såg den lilla varelsen framför mig. Tårarna rann av glädje och all den trötthet och oro och hjälplöshet jag känt tidigare var med ens bortblåst av denna blodiga och gnällandes men ack så underbara lilla person. När jag fick henne i min famn kände jag inom mig att hon var anledningen till allt. Allt lidande, allt man tidigare gjort har bara varit en stig fram till detta, till denna lilla människa som nu låg i min famn och tittade sig lite omkring. Det fanns inget annat. Hela världen skulle kunna stå i brand och jag skulle fortfarande bara stå där med min dotter i famnen och le ner mot henne.

Vi gav henne namnet Eira. Nu har hon blivit tre och nästan fyra månader och jag känner fortfarande att hjärtat värker när jag ser henne le upp mot mig där hon ligger på skötbordet eller i babygymmet. Livet är inte var det varit längre utan en mening som tidigare saknades finns nu där. Barn är i sanning meningen med livet.

Under året som gått har jag även skaffat bil och körkort. Vid 31 års ålder är det kanske bra sent men o andra sidan har behovet inte tidigare varit så stort som nu. När det nalkades barn och man hade eget hus var det helt enkelt dags. Det hela var dessutom enkelt. Även fast jag lyckades missa första uppkörningen genom att helt ignorera en stoppskylt var det inte svårt att till sist få den eftertraktade lappen.




















Julen kom och gick i ett herrans tempo i vanlig ordning. Vi tillbringade den nere i Stockholm hos mina föräldrar där vi åt mycken gott och mycket därtill. På julafton åkte vi till min bror Patrik och firade med dem. Eira fick träffa sina kusiner Ludvig och Lukas för första gången. Dessutom fick hon en ny kusin strax innan jul. Många bra och fina klappar fick vi alla, här nedan ser vi ett par ljusstakar formgivna och skapade av mitt brorsbarn Ludvig som jag fick av honom.