Förfesten som aldrig tog slut

Fredagen bjöd på en hel del händelser. Det skulle vara en enkel förfest och sedan ut en sväng på krogen, det var allt. Men det var det inte. Vanligtvis när folk målar upp ett scenario med en början lik denna får man för sig att saker och ting inte gick speciellt bra. Inte bra alls. Men jag ska meddela någonting annat, någonting roligt. Vi ordnade så att lillans mormor skulle sitta barnvakt och vara så även över natten då vi hade tänkt dricka en del alkohol med allt det innebär. Vi skulle iväg till Göran och Petra för att svepa några kalla och sedan bege oss på krogen men planen justerades något och det blev middag istället, vintergrillat. Vintergrillning är en otroligt underskattad syssla som folk inte alls brukar göra. Jag var inte helt övertygad till en början måste jag medge men Göran insisterade att det var en kalasbra idé. Ja, varför skulle det smaka sämre med grillat på vintern? Det kan jag med ens medge att det gör det inte! Marinerad fläskfilé med potatisgratäng och grön sparris fungerar utmärkt vintertid, otroligt gott. Visserligen satt grillmeistro i täckbyxor men han lät meddela att det är värt det, när som helst. Jag ska komma ihåg det när fimbulvintern står för dörren och grilltarmen knorrar. Jag, Maria, Göran och Petra njöt i alla fall av denna ambrosia till mat i fulla drag och våra utsvultna kroppar tog girigt åt sig av den näring vi fick i oss, så och av det vin och den öl vi även inmundigade. Denna energi skulle gå åt till att vråla så att halsarna sved.

När maten var avklarad drogs det fram Singstar. Jag har alltid sett en smula snett på det spelet må jag medge men jag är inte den som är den så jag tänkte att man kan ju prova på det i alla fall. Spelet går ut på att man ska sjunga så tonsäkert som möjligt och utifrån detta får man poäng. Har för mig att vi började med skivan ”Svenska schlagerhits” av någon outgrundlig anledning. Vid närmare eftertanke var anledningarna Maria och Petra som insisterade på det och att vi skulle sjunga först. Nåja, hur det än var med den saken så påbörjades undergången... jag menar, underhållningen, där. Det visade sig vara fantastiskt roligt. Alla skrattade så de grät och det faktum att jag slog Göran på samtliga Cardigans-låtar som spelades är ju inget jag gråter blod över, även om kanske han gör det. Vi hade otroligt roligt och plötsligt slog klockan halv tolv. Tiden hade likt en hel del av alkoholen försvunnit i ett nafs. Krogen skulle sannolikt hinna stänga innan vi skulle komma iväg till den. Vi bestämde oss således för att krogen klarar sig utan oss och vi utan den.

När detta så väl var bestämt blev det rock n’ roll! Natten blev sen och det blev taxi hem när det efter låtar som ”Barbie girl”, med mig sjungandes Lenes textrader och Göran sjungandes Renés, och Alice Coopers "Poison", där både jag och Göran fick titlarna "Ultimate Singstar" eller nåt liknande. Det var en syn man sannolikt får betala en hel del för att se och en hel del för att sedan få bukt med sitt huvud. Kort sagt var det en otroligt rolig afton och jag tackar alla inblandade å det ödmjukaste!

Ett har kommit, ett har gått

Det har i sanning varit ett händelserikt år som nu tagit sitt slut. Det var mitt femte år med samma underbara kvinna, mitt fjärde som civilingenjörsstudent och, framför allt, mitt första som far. I år har vi äntligen fått ett barn, en underbar dotter, efter många långa år av längtan. Glädjen jag kände då jag först la mina trötta ögon på denna uppenbarelse går egentligen inte att beskriva, men jag ger det ändå ett försök.

Efter tre dygn på förlossningen var Maria mer än slutkörd, och även jag visade vissa tecken på trötthet och, då fick vi äntligen klartecken på att det skulle bli kejsarsnitt, något som borde skett bra mycket tidigare. Till min Marias stora förtret skulle detta ske i vaket tillstånd då riskerna då minimeras för både barn och mor men för en person som lider av en fobi att bli skuren i är det givetvis inget att se fram emot. Varken hon eller jag hade kraft nog att argumentera så hon rullades ner mot operationssalen med en känsla att bli motad mot slakthuset. Jag såg uppgivenhet i hennes trötta ögon och hjälplösheten jag kände var enorm. Jag försökte trösta henne men kände mig helt onödig rabblandes vad jag ansåg vara floskler för att försöka stilla hennes sinne. Väl i operationssalen gick det ganska fort, jag märkte inte ens att de lämnade rummet med vår dotter. Men snart fick jag höra att jag skulle bege mig till rummet bredvid för att hälsa på nytillskottet. Där låg hon. Blodig och dan låg hon sprattlandes på britsen och rengjordes och kontrollerades av personalen. Jag kände hur det hettade till i hjärtetrakten och jag kände att jag log stort när jag såg den lilla varelsen framför mig. Tårarna rann av glädje och all den trötthet och oro och hjälplöshet jag känt tidigare var med ens bortblåst av denna blodiga och gnällandes men ack så underbara lilla person. När jag fick henne i min famn kände jag inom mig att hon var anledningen till allt. Allt lidande, allt man tidigare gjort har bara varit en stig fram till detta, till denna lilla människa som nu låg i min famn och tittade sig lite omkring. Det fanns inget annat. Hela världen skulle kunna stå i brand och jag skulle fortfarande bara stå där med min dotter i famnen och le ner mot henne.

Vi gav henne namnet Eira. Nu har hon blivit tre och nästan fyra månader och jag känner fortfarande att hjärtat värker när jag ser henne le upp mot mig där hon ligger på skötbordet eller i babygymmet. Livet är inte var det varit längre utan en mening som tidigare saknades finns nu där. Barn är i sanning meningen med livet.

Under året som gått har jag även skaffat bil och körkort. Vid 31 års ålder är det kanske bra sent men o andra sidan har behovet inte tidigare varit så stort som nu. När det nalkades barn och man hade eget hus var det helt enkelt dags. Det hela var dessutom enkelt. Även fast jag lyckades missa första uppkörningen genom att helt ignorera en stoppskylt var det inte svårt att till sist få den eftertraktade lappen.




















Julen kom och gick i ett herrans tempo i vanlig ordning. Vi tillbringade den nere i Stockholm hos mina föräldrar där vi åt mycken gott och mycket därtill. På julafton åkte vi till min bror Patrik och firade med dem. Eira fick träffa sina kusiner Ludvig och Lukas för första gången. Dessutom fick hon en ny kusin strax innan jul. Många bra och fina klappar fick vi alla, här nedan ser vi ett par ljusstakar formgivna och skapade av mitt brorsbarn Ludvig som jag fick av honom.